Vem tillhör mitt liv egentligen? Mig själv? Omgivningen? Min familj?
Jag har haft en helg full av måsten, alla vill att man ska hjälpa dem och självklart *måste* man ställa upp. Den här helgen var tänkt att bestå av nöjen och avkoppling, jag hade blivit bjuden till melodifestivalen i Göteborg av en kund och resten av tiden hade jag stora planer på att spendera i soffan med en god bok.
Men inte då, på torsdagskvällen ringer min rullstolsbundna mormor, hon vill desperat åka och handla och en av mina kusiner har lovat att åka med henne i tre veckors tid men det har inte blivit av. Och vem ringer mormor när det blir desperat? Jo, mig. För jag är den enda som åker och handlar med mormor, resten tar med mormor när de åker och handlar. Mormor uppskattar det jag gör för henne väldigt mycket och vill verkligen inte utnyttja det för ofta för att jag skall trötta. Så när mormor väl ringer så vet jag att det är viktigt och jag kan omöjligt säga nej.
Det lustiga i det här är att om jag säger nej så går ryktet i släkten omgående, hon sa nej!!! Fruktansvärt! Hur kan hon göra så?? Men de av mina kusiner som lovar och lovar men som aldrig gör det, de får aldrig skit för det, för de säger ju inte nej…. Vi är tre tjejer i släkten kan tilläggas, och två pojkar, som barnbarn då alltså, och tro inte att det förväntas att pojkarna skall ställa upp! De är ju pojkar säger alla, som om det skulle vara någon universal förklaring.
Nåväl, jag håller mig undan för det mesta men när mormor ringer ställer jag upp. Så hela lördagsförmiddagen gick åt till att stuva runt på mormor. Lördagseftermiddagen och kvällen gick till middag och melodifestival med leverantören. Inget av det är egentligen särskilt ansträngande och rätt så trevligt allt ihopa. Men någonstans ville jag bara få vara hemma, själv.
Söndagen då, äntligen skulle jag få lite frid och fröjd, visserligen ett litet släkt kalas på kvällen, men efter en lugn dag hemma så kan det vara väldigt trevligt.
Mannen i mitt liv skulle inte till stan och shoppa, sen skulle det veckohandlas lite, men jag skulle ändå få gott om tid till mig själv. Ensam hemma en stund, ljuvligt.
Men så deklarerade Mannen i mitt liv att det var tråkigt att åka till stan själv och om jag inte ville följa med så tänkte han stanna hemma. Här började det knaka lite i mitt humör, jag skulle ju äntligen få vara hemma själv! Börjar protestera och tycker att han visst ska åka, men han vill inte. Då börjar jag tjura ordentligt, jag blir konstigt stressad av att veta att det finns massa saker jag borde göra och som han och jag måste göra och att han bara sitter där och gör ingenting! I det här fallet rörde det sig om att åka och veckohandla, vi måste göra det ibland och idag var det nödläge. Jag hade planerat att vi skulle gjort det lite snabbt när han kom hem från shoppingen, men när han nu inte skulle shoppa så blev jag stressad och ville göra det med en gång. Men jag ville inte heller känna att det alltid var jag som tog initiativet, att det var jag som la upp vad vi skulle äta och att det var jag som skrev ner listan. Givetvis gör vi det här tillsammans, men jag blir ändå inte kvitt känslan av att jag måste göra det, jag måste ta initiativet för att han skall överhuvudtaget bry sig om det alls.
Det här stressade alltså upp mig, men vi fick snickrat ihop en lista och skulle börja ge oss iväg. När vi pratar om vart vi skall åka och handla så vill han åka till ett ställe där det iaf finns några få butiker som han kan titta på kläder i och jag vägrar. Jag vill åka till det andra stället som är lite bättre för enbart mathandling, men han envisas. Om vi nu ändå ska åka och handla kan vi väl åka dit och han kan få titta på lite kläder, jag vägrar.
Han fortsätter lirka och tillslut går jag med på det, en snabb sväng i en affär mot att han bjuder mig på fika och sedan handlar vi och åker hem. Visst säger han, inga problem, men om vi ändå ska ta en fika kan vi lika gärna åka in till stan. I det här läget är jag helt uppgiven och går med på det, i bilen in sen får jag krupp, det var ju det här jag verkligen INTE ville göra!! Jag ville inte följa med inte till stan och se på när han handlade, jag ville ligga hemma i soffan och läsa min bok!! Jag blev ledsen, frustrerad och arg! Att inte han fattar och att han inte kunde respektera det!!
Nu blir jag inte ensam en sekund idag heller och det är jobbigt för mig, jag behöver få vara lite lite ensam, men det är kört.
Det enda som hände var att jag verkligen inte orkade gå på släktkalaset, vilket måste ha gjort Mannen i mitt liv mer än nöjd, dels fick han handlat och dels slapp han åka på släkt kalas. Mao har hans helg varit perfekt. Hela lördagen spenderade han hos en kompis, med ett pitstopp hos sina föräldrar för mat och biltvätt, Mannen i mitt liv är rätt så förtjust i att tvätta sin bil, och idag fick han gå lite på stan och sedan en söndagskväll i lugn och ro. Ju mer jag tänker på det dessto argare blir jag.
Det finns faktiskt inte en helg på hela året då jag får göra precis som jag vill, för det är alltid någon som kräver något av mig varje helg och jag kan aldrig säga nej. Varför? För att jag är så larvigt snäll och vill hjälpa alla!
Nästa helg SKA jag inte göra något annat än att vara ensam hemma!!
Btw, jag har inte läst vare sig aftonbladet eller expressen sen mitt förra inlägg och tänker inte börja heller!!
