Mannen i mitt liv och jag har gått och blivit husägare. Helt fantastiskt!
Äntligen, efter ett par års letande har vi hittat drömhuset… NOT, fast egentligen jo.
Huset ligger bra, tomten är härlig och havet är inte långt borta. Vi fick dessutom köpa det för ett hyfsat pris. Men huset är rötet. Vi har en massa renoveringar att göra innan dess att stället är beboligt, det har stått tomt i ett par år, uppvärmt, men ändock tomt. Vi river ner väggar och hittar fuktskador, vi vädrar och får ändå unken lukt. Vi har att göra helt enkelt. Men det är roligt! Och det kommer att bli bra, förhoppningsvis. Lyckligtvis är det som orsakat fuktskadorna åtgärdat, sedan har huset torkat upp, så åtgärdar vi skadorna och får bort lukten så behövs inga mer drastiska åtgärder. Kanske är jag lite naiv i det här, men någonstans måste man börja.
Planen är att göra det beboligt nu, bo där i ett par år för att kunna spara ihop lite mer pengar för att sedan kunna riva och bygga helt nytt. Jag har redan sett ut huset jag vill bygga, även om det kanske inte blir det så är det ändå roligt att få planera och drömma. Samtidigt planerar jag och drömmer om hur bra det kommer att bli i det här huset. Hur fint sovrummet kommer att bli, vart vi skall ha tv:n, hur vardagsrummet kommer att bli perfekt bara vi får ner en vägg och hur mysigt vi kommer att ha det när vi får den öppna spisen att fungera!
Vovvan har äntligen fått en tomt att springa på och har bestämt sig för att hata stället. Det är inte alls roligt säger hon och går till bilen och vill åka hem, ser allmänt ynklig ut och undrar vad i helskotta vi gör där. Det finns bättre gräsmattor att hänga på säger hon, t.ex. den hos min mor, där ingår det dessutom massor med god mat! Men jag har inga bekymmer med den där valpen, hon kommer att lära sig med tiden, börja känna sig hemma och blivit trygg. Sen kommer hon inte vilja vara någon annanstans.
Nu ska jag umgås lite med Mannen i mitt liv, söka lite jobb och pussa på Vovvan!
