Och vad säger läkaren? Jo, det finns inget att göra, det kan ta upp till nio månader men det måste läka ut av sig själv. Sen skrev han ut smärtstillande och skickade hem mig. Känns verkligen jättebra. Tog en tablett smärtstillande och det enda som hände var att jag mådde illa. Tog två tabletter och försvann in i dimman i åtta timmar, sen mådde jag illa igen. Blir inga mer smärtstillande för min del, jag hatar att må illa! Och dessutom, när jag ligger ner så gör det inte så jädra ont ändå.

Men det är såååååå tråkigt! Jag dööööööör av tristess! Kan inte ens ha sex!!!

Så vad gör jag? Jo, jag dammar av en gammal blogg och skriver lite, men egentligen vad spelar det för roll? Ingen läser det här ändå. Egentligen är det rätt skönt. Dagböcker är inte till för att läsas av andra. Ändå har jag en publik dagbok som jag censurerar, världen är skev.

Och när vi ändå diskuterar olästa bloggar, ingen av alla de människor där ute som inte läser min blogg som vill ge mig ett nytt jobb? Inte? Väldigt dumt faktiskt. Jag är en otroligt smart tjej, lär mig fort, har struktur på mitt jobb, är effektiv, får saker att hända och avslutar alla mina projekt. Är en tillgång för ett företag som har vett på att förstå det. Jag löser de problem som uppstår, jag kan förutse många av dem och förhindra att de uppstår, är lojal och jobbar hårt. Men vad hjälper det? Jag är grym, men när man pratar med en del kompisar som har varit med i en rekryteringsprocess så erkänner de att de väljer ut några stycken och slänger resten. De får in så många ansökningar så att de inte ens bryr sig om att läsa alla. Vilket är ytterst dumt, de missar mig.

Vad ska jag göra nu då? Stirra i taket? Porrsurfa? Titta på tv? Undrar om jag ska våga mig på att försöka få på mig ett par byxor och gå en liten promenad med hunden? Jag får klaustrofobi här inne!!!

Renoveringen fortskrider i ett rasande tempo, numer har jag både badrum och kök, sovrummet är klart och vardagsrummet på god väg. Snart är det bara hallen kvar och allt detta på några helger och tre veckors intensivt arbete. Lägg där till att huset är gammalt och som i alla gamla hus är allt skevt och vint, man måste mäta mäta och återigen mäta annars blir det väldigt underligt. Våra väggar är raka numer, men under gipsskivorna är det ett evigt pusslande av små träbitar och kilar som måste till för att reglarna ska bli raka och där med väggen. Det spacklas och målas, det gipsas, sågas och snickras. Vovvan har vant sig mer och mer, men inte helt hundra på stället än vilket är fullt förståligt, vi lämnar trots allt stället varje kväll och tänk om man mot förmodan skulle glömma henne här alldeles själv! Grannarna har hon dock total charmat, vilket är tur, och allt är frid och fröjd. Att kunna promenera ner till havet och bada och sedan promenera hem är en helt otrolig känsla. Men så när man äntligen får semester så blir det dåligt väder och man får finna sig i att inte kunna bada alls.

Men oavsett väder så är semester skönt, väldigt skönt, och att äntligen ha ett hus att husera i är helt enkelt ljuvligt och även om vi kanske inte kan flytta in före hösten så är det ändå ljuvligt. Hösten kan vara otroligt vacker den med, och när vintern kommer så får vi havsutsikt. Hur mycket jag än vill ha sommar länge länge till, så längtar jag lite till jul, till att för första gången få ha en jul i vårt alldeles egna hus!

Idag fick jag dock krupp, det är så jävla sketet, har tjatat i evigheter känns det som om att vi ska skaffa en dammsugare, men inget händer. Nu håller vi på och målar och allt damm bara virvlar runt och sågspån som inte har blivit riktigt bortsopat fastnar i färgen, ytterst irriterande. Tillslut blev det för mycket, jag drog i stora städ handtaget och fick slängt ut en massa onödiga saker som bara lång på hög överallt, gammal plast, handtag, lister, spik, skruv, överblivna träbitar, papperskartonger och allt annat skräp som blir över när man renoverera. Ut med skiten i släpet och allt som han vill ha kvar fick han lägga i ett rum, kan inte sprida allt runt omkring oss utan det måste vara lite ordning även om man renoverar!

I morgon är det jag som tar bilen och åker runt halva stan i desperat jakt på en dammsugare. Hittar jag ingen så tänker jag åka hem till lilla läghenheten och hämta vår vanliga dammsugare så får den suga sönder sig så köper jag en ny vanlig dammsugare sen istället.

Men nu ska jag rasta Vovvan, ta en tur i solskenet innan vi går och lägger oss.

Att säga att jag renoverera huset är iof starkt överdrivet, Mannen i mitt liv renoverar huset, jag ser mest på. Han är helt osannolikt duktig på allt han tar sig för och jag, ja, man kan väl säga så här, jag var grym på att riva ner det som skulle rivas ner….

Jag försöker hjälpa till så gott det går, gör som jag blir tillsagd för en gångs skull, men jag lyckas inget vidare. Idag skulle jag måla väggarna, jag målade och målade och målade, rollade upp och ner. Efter en stund kom min käre sambo och tittade, gör inte så, gör si, titta här, gör så här och jag tittade och tittade…. Antingen är jag för klen lr så är jag helt hopplös, jag tror hett på det sista, helt hopplös, för hur jag än försökte göra som han så blev det inte hälften så bra. Som tur är så har han överseende med mig och när jag går ut med Vovvan så rättar han till mina misstag och jobbar ikapp det jag borde gjort. För förutom att jag är helt hopplös på allt jag gör, så är jag dessutom fruktansvärt långsam. Ingenting händer! Jag har degraderat mig själv till springpojke. Sätta ihop möbler kan jag, hämta verktyg, hålla i saker och åka och köpa mer målafärg, det är mitt jobb härefter. Håller jag mig bara till det så kan vi säkert bli klara i tid!

Äntligen, efter ett par års letande har vi hittat drömhuset… NOT, fast egentligen jo.

Huset ligger bra, tomten är härlig och havet är inte långt borta. Vi fick dessutom köpa det för ett hyfsat pris. Men huset är rötet. Vi har en massa renoveringar att göra innan dess att stället är beboligt, det har stått tomt i ett par år, uppvärmt, men ändock tomt.  Vi river ner väggar och hittar fuktskador, vi vädrar och får ändå unken lukt. Vi har att göra helt enkelt. Men det är roligt! Och det kommer att bli bra, förhoppningsvis. Lyckligtvis är det som orsakat fuktskadorna åtgärdat, sedan har huset torkat upp, så åtgärdar vi skadorna och får bort lukten så behövs inga mer drastiska åtgärder. Kanske är jag lite naiv i det här, men någonstans måste man börja.

Planen är att göra det beboligt nu, bo där i ett par år för att kunna spara ihop lite mer pengar för att sedan kunna riva och bygga helt nytt. Jag har redan sett ut huset jag vill bygga, även om det kanske inte blir det så är det ändå roligt att få planera och drömma. Samtidigt planerar jag och drömmer om hur bra det kommer att bli i det här huset. Hur fint sovrummet kommer att bli, vart vi skall ha tv:n, hur vardagsrummet kommer att bli perfekt bara vi får ner en vägg och hur mysigt vi kommer att ha det när vi får den öppna spisen att fungera!

Vovvan har äntligen fått en tomt att springa på och har bestämt sig för att hata stället. Det är inte alls roligt säger hon och går till bilen och vill åka hem, ser allmänt ynklig ut och undrar vad i helskotta vi gör där. Det finns bättre gräsmattor att hänga på säger hon, t.ex. den hos min mor, där ingår det dessutom massor med god mat! Men jag har inga bekymmer med den där valpen, hon kommer att lära sig med tiden, börja känna sig hemma och blivit trygg. Sen kommer hon inte vilja vara någon annanstans.

Nu ska jag umgås lite med Mannen i mitt liv, söka lite jobb och pussa på Vovvan!

Mitt liv rasar på i ett rasande tempo, skulle man kunna tro, men inte då. Inte hunnit är nog att ta i. Jag har varit konstant förkyld sen i december så orken har inte funnits här. Är fortfarande förkyld så man får se om man orkar något mer.

Jag söker jobb, jag vill framåt uppåt och framför allt bort från pesttanten på jobbet, numer omdöpt till Häxan. Passande så här i påsk tider. Att få ett nytt jobb är inte det lättaste i dessa tider, som det ser ut nu så har jag sökt sju jobb, två av dem har hört av sig och tackat för ansökan men tyvärr har den tjänsten dragits in på grund av dåliga tider, fullt förståligt. Två har hört av sig och tackat för ansökan men meddelat att tjänsten tillsats av annan sökande och två har inte svarat alls. Den sjunde skickade jag iväg i tisdags så den vet jag inte riktigt hur det kommer att gå med.

Har hittat ett jobb till att söka och jobbar nu förfullt på det personliga brevet. Alla jobb man söker är olika och kräver olika brev och aldrig trodde väl jag att personliga brev skulle vara så jäkla svårt att skriva. För hur skriver man, kort och koncist, att man är den mest perfekta personen i världen för just den tjänsten utan att använde just de orden? Det skall lindas in, vara intressant och samtidigt påvisa hur duktig man är på att jobba. Men men, practise makes perfect. Snart kommer jag vara expert på personliga brev och jobberbjudanden kommer att hagla in, not

Många anser att jag är knäpp som söker jobb i dessa tider, jag har ett fast jobb som jag är relativt säker på och vad är det för fel med det? Hyfsat jobb, hyfsat betalt, nöj dig med det tills dess att det blir bättre tider! Men jag vill inte vara nöjd med det! Jag vill få ut mer av mitt liv än att bara göra som jag ska och vara nöjd och glad med det. Jag vill ha utmaningar, jag vill leva! Jag har inga barn, jag har inga stora utgifter och Mannen i mitt liv har fortfarande kvar sitt jobb. Man måste chansa, och nu är väl ändå rätt tid för mig att chansa? Om man har villa, volvo och 1.7 barn så kanske det är lite sämre att börja chansa så jag tänker passa på nu, när det går.

Men nu ska jag sova, och försöka bli frisk en gång för alla!

Glad påsk!

Mannen i mitt liv fyller år, mamma har bestämt att hon, min pappa, min bror och hans tjej och fömodligen deras två barn skall komma hem till oss och fira honom. Problemet är att hon har inte talat om det för oss. Mannen i mitt liv tänkte ha en liten helt infromell middag med sina föräldrar och mina föräldrar eftersom min mor tjatar så fruktasvärt om att få komma på kalas.

När jag ringer mamma och meddelar denna, som jag ser det, glada nyhet så går hon fullständigt i taket. Så kan vi ju inte göra! Mamma hade ju bestämt att de skulle komma till oss på dagen och vad ska hon säga till min bror och hans tjej och hur ledsna ska inte de bli när de inte får komma! Saken är den att jag och min bror knappt pratar med varandra och att Mannen i mitt liv hatar hans tjej. Jag är väl inte helt förtjust i hans tjej heller, men det är iaf min bror. Men då undrar jag vad han har för intresse av att fira min sambo när han knappt pratar med mig och varför min käre mor har dragit igång något utan att ens se om vi är hemma!

Nu är vi inte hemma under dagen, så de får väl komma om de vill till ett tomt hus, men varför gör hon så? Jag kanske inte kan säga nej, men Mannen i mitt liv har inga problem med att säga nej. Så nu sitter jag i kläm mellan mannen i mitt liv och mamma som gör allt för att ge mig dåligt samvete över denna hemska och orättvisa behandligen av min bror.

Jag kan väl till viss del hålla med henne, men Mannen i mitt liv gör det inte. I hans värld gör han en uppoffring som låter oss fira honom på hans födelsedag. Att ha födelsedagskalas är för honom ren och skär idioti och den åsikten har han ärvt av sin far tror jag. Jag å min sida är uppvuxen med otaliga släktkalas, allt ska firas oavsett anledning och födelsedagar är till för att fira med hela tjocka släkten.

Jag kan inte tvinga Mannen i mitt liv att bjuda in min bror, vilket han förmodligen hade gjort om det inte var för min brors urblåsta blondin till flickvän, och jag vet inte heller vad som är rätt och vad som är fel. Jag kan väl tycka att min bror hör till familjen och att den tjej han valt är den tjej han valt och att man får acceptera det, men jag kan inte tvinga Mannen i mitt liv att bjuda någon till sitt kalas.

Sitter hemma i soffan, trött efter en lång vecka, Mannen i mitt liv tittar på en film som jag inte vill se och jag sitter och pillar med datorn. Är för trött för att göra något egentligen, tror jag ska störa Mannen i mitt liv lite, gosa en stund.

Vad tänker svt på? Eller kanske snarer vad tänker de med??

Förra året var det väl rätt trevligt, är inte så intresserad lr insatt men jag vet att Björn Gustavsson var paus underhållning och han var grym! I år var det någon halvsovande sångare som inte kunde gå utan käpp, som sovandes framförde någon sömning låt från 60 talet, värdelöst! Halva Scandinavium sov, och det var en partydödare utan dess like.

Sen var det ringandet och röstandet! Vad är det med svt där då? Får de inte in tillräckligt med tv licens pengar utan måste blåsa stackars engagerade tv tittare på pengar för att de måste ringa och rösta hela tiden, om och om och om igen???

Hela svenska folket borde bojkotta ringandet, sluta ringa och rösta när det kommer till duellerna så kommer snart dessa tävlingsmoment vara borta. Det räcker med en timmes melodifestival, de hinner med en omgång röster och att informera alla om vilka som gått vidare och vilka som gått till andra chansen ändå.

För det här med duellen, vad är det bra för?? Antingen sätter de den som hade flest röster mot den som hade näst flest röster och då blir det väldigt orättvist, för då blir det ju en av dem som hamnar i sista chansen, trots att de kanske haft fler röster från början än den som kommer till final i den andra duellen eller så blir det alltid den som redan kommit till final mot en som redan var klar för sistachanse som möts och då är det ju bara rent lurendrejeri för att tvinga svenska folket att rösta en gång till med samma utgång som redan varit!

Hyckleri enligt min mening. Lägg ner melodifestivalen är min andra.

Jag har haft en helg full av måsten, alla vill att man ska hjälpa dem och självklart *måste* man ställa upp. Den här helgen var tänkt att bestå av nöjen och avkoppling, jag hade blivit bjuden till melodifestivalen i Göteborg av en kund och resten av tiden hade jag stora planer på att spendera i soffan med en god bok.

Men inte då, på torsdagskvällen ringer min rullstolsbundna mormor, hon vill desperat åka och handla och en av mina kusiner har lovat att åka med henne i tre veckors tid men det har inte blivit av. Och vem ringer mormor när det blir desperat? Jo, mig. För jag är den enda som åker och handlar med mormor, resten tar med mormor när de åker och handlar. Mormor uppskattar det jag gör för henne väldigt mycket och vill verkligen inte utnyttja det för ofta för att jag skall trötta. Så när mormor väl ringer så vet jag att det är viktigt och jag kan omöjligt säga nej.

Det lustiga i det här är att om jag säger nej så går ryktet i släkten omgående, hon sa nej!!! Fruktansvärt! Hur kan hon göra så?? Men de av mina kusiner som lovar och lovar men som aldrig gör det, de får aldrig skit för det, för de säger ju inte nej…. Vi är tre tjejer i släkten kan tilläggas, och två pojkar, som barnbarn då alltså, och tro inte att det förväntas att pojkarna skall ställa upp! De är ju pojkar säger alla, som om det skulle vara någon universal förklaring.

Nåväl, jag håller mig undan för det mesta men när mormor ringer ställer jag upp. Så hela lördagsförmiddagen gick åt till att stuva runt på mormor. Lördagseftermiddagen och kvällen gick till middag och melodifestival med leverantören. Inget av det är egentligen särskilt ansträngande och rätt så trevligt allt ihopa. Men någonstans ville jag bara få vara hemma, själv.

Söndagen då, äntligen skulle jag få lite frid och fröjd, visserligen ett litet släkt kalas på kvällen, men efter en lugn dag hemma så kan det vara väldigt trevligt.

Mannen i mitt liv skulle inte till stan och shoppa, sen skulle det veckohandlas lite, men jag skulle ändå få gott om tid till mig själv. Ensam hemma en stund, ljuvligt.

Men så deklarerade Mannen i mitt liv att det var tråkigt att åka till stan själv och om jag inte ville följa med så tänkte han stanna hemma. Här började det knaka lite i mitt humör, jag skulle ju äntligen få vara hemma själv! Börjar protestera och tycker att han visst ska åka, men han vill inte. Då börjar jag tjura ordentligt, jag blir konstigt stressad av att veta att det finns massa saker jag borde göra och som han och jag måste göra och att han bara sitter där och gör ingenting! I det här fallet rörde det sig om att åka och veckohandla, vi måste göra det ibland och idag var det nödläge. Jag hade planerat att vi skulle gjort det lite snabbt när han kom hem från shoppingen, men när han nu inte skulle shoppa så blev jag stressad och ville göra det med en gång. Men jag ville inte heller känna att det alltid var jag som tog initiativet, att det var jag som la upp vad vi skulle äta och att det var jag som skrev ner listan. Givetvis gör vi det här tillsammans, men jag blir ändå inte kvitt känslan av att jag måste göra det, jag måste ta initiativet för att han skall överhuvudtaget bry sig om det alls.

Det här stressade alltså upp mig, men vi fick snickrat ihop en lista och skulle börja ge oss iväg. När vi pratar om vart vi skall åka och handla så vill han åka till ett ställe där det iaf finns några få butiker som han kan titta på kläder i och jag vägrar. Jag vill åka till det andra stället som är lite bättre för enbart mathandling, men han envisas. Om vi nu ändå ska åka och handla kan vi väl åka dit och han kan få titta på lite kläder, jag vägrar.

Han fortsätter lirka och tillslut går jag med på det, en snabb sväng i en affär mot att han bjuder mig på fika och sedan handlar vi och åker hem. Visst säger han, inga problem, men om vi ändå ska ta en fika kan vi lika gärna åka in till stan. I det här läget är jag helt uppgiven och går med på det, i bilen in sen får jag krupp, det var ju det här jag verkligen INTE ville göra!! Jag ville inte följa med inte till stan och se på när han handlade, jag ville ligga hemma i soffan och läsa min bok!! Jag blev ledsen, frustrerad och arg! Att inte han fattar och att han inte kunde respektera det!!

Nu blir jag inte ensam en sekund idag heller och det är jobbigt för mig, jag behöver få vara lite lite ensam, men det är kört.

Det enda som hände var att jag verkligen inte orkade gå på släktkalaset, vilket måste ha gjort Mannen i mitt liv mer än nöjd, dels fick han handlat och dels slapp han åka på släkt kalas. Mao har hans helg varit perfekt. Hela lördagen spenderade han hos en kompis, med ett pitstopp hos sina föräldrar för mat och biltvätt, Mannen i mitt liv är rätt så förtjust i att tvätta sin bil, och idag fick han gå lite på stan och sedan en söndagskväll i lugn och ro. Ju mer jag tänker på det dessto argare blir jag.

Det finns faktiskt inte en helg på hela året då jag får göra precis som jag vill, för det är alltid någon som kräver något av mig varje helg och jag kan aldrig säga nej. Varför? För att jag är så larvigt snäll och vill hjälpa alla!

Nästa helg SKA jag inte göra något annat än att vara ensam hemma!!

Btw, jag har inte läst vare sig aftonbladet eller expressen sen mitt förra inlägg och tänker inte börja heller!!